VI BYTER NAMN!

Den 12 augusti kommer vi att lotta ut flera fina priser bland de som skickar in namnförslag. Första pris är en gratis föreläsning.

Det var kallt, mycket kallt…

Det var kallt, mycket kallt i vattnet när jag skulle lära mig att simma. Vi hade suttit i sanden och fått öva på ”bentagen” genom att dra upp våra hälar mot kroppen och vinkla ut fötterna i 45 grader och trycka ifrån. Huttrande med blåa läppar och med skakande tänder, simmade jag innanför den stora bryggan. På den ”säkra sidan” bottnade jag utan problem och trots kylan, hade jag kontroll. 

Jag lärde mig bröstsim och flyta på ”säkert djup”. Efter några dagars övande kom den stora dagen när vi skulle ”simma upp” på ANDRA sidan bryggan. Där vattnet var skrämmande blåbrunt och mörkt.

Pirrig klättrade jag ner för stegen och med vatten upp till hakan, stående på tå, nuddade jag precis botten. Jag plaskade iväg med ”panikartade simtag” och med stor ansträngning kom jag framåt. Efter ett oräkneligt antal kallsupar orkade jag inte mer och satte ner mina fötter. Rädslan var stor och paniken kom. Mina tår var maximalt utsträckta när de nådde leran och med hög puls fick jag flämtande tag i den säkra bryggan igen.

Jag höll mig krampaktigt fast, samtidigt som jag såg hur några av mina klasskamrater hoppade från ”trean” på hopptornet längre ut. De ropade nedsättande om oss nybörjare.
De stojade och skrattade högt, precis innan de plumsade i vattnet som kanonkulor.

I en del arbetsgrupper som jag arbetar i pratar vi om återkoppling. Det är inte helt ovanligt att någon tycker feedbackträning är larvigt och slöseri med tid. Jag har hört nedsättande uttryck i stil med följande: 

–Men hur svårt ska det vara att säga ifrån om något är fel?

-Öppna munnen om du tycker något, för F*N! -Här har vi ju högt i tak!

När jag hör den sortens kommentarer av någon ”bakåtlutad och självsäker” typ, tänker jag på de som hoppade från hopptornet. De som skrattade åt oss andra nybörjare.
Hade de glömt bort hur det var när de tog sina första simtag?

Tänk om de ”tysta” personerna runt bordet aldrig övat på att säga ifrån eller ge återkoppling till andra? Den som tycker det är ”så lätt och självklart” har ett STORT ansvar att vara en fast punkt åt den som gör osäkra och tveksamma försök att ge eller ta emot återkoppling.

Det har visat sig att det är inte alltid de som pratar snabbt och högt, som har de bästa idéerna.

I dag vågar jag hoppa från ”femman” om jag får hålla dig i handen och framför allt är jag inte orolig för om jag ska klara av att simma när jag väl hamnar i vattnet.

Vill du läsa om vad våra kunder tycker om att jobba med oss? 
http://xn--vrdegrundsfabriken-ltb.se/kunder/referenser/

Ny blogg

Vi får information i en enorm dos, i alla möjliga och omöjliga former. 
De 9 bästa tipsen för att lyckas med mötet, de fem viktigaste inspelen för att få en bra kommunikation och de tre största misstagen vid konferensbokning.  Så blir du en bra ledare i 17 enkla steg.

När tipsen motsäger varandra – vilken väg väljer du då?

När alla är experter, vem lyssnar du på? 

Det är så många som utger sig för att ha svaren och lösningarna för det mesta.  När någon kommer viftande med en lädersko storlek 43  och utbrister: -Detta är lösningen! Är det bäst att vara vaksam. För när foten är mindre eller större än skon är ofta förklaringsmodellen att det  är fel på foten. Att det dessutom finns en möjlighet att gå barfota glöms ofta bort.

När alla har all kunskap, vem är då kompetent? 

Vad består kakan av? Hur är den tillredd? Går den att baka igen? Hur delar vi recepten?

När alla tycker om allt, vad vet vi egentligen?  

Det är dumt med Powerpoint, det är bra med blädderblock.  När någon säger: -Så är det! Är en bra motfråga: -Är det så eller är det du som tycker så? När passar blädderblock och när är det bättre med Powerpoint, utifrån syfte och mål?

När alla har koll på allt, vem kan då avgöra vem som är blind?

Smaka på de befriande orden: Jag vet inte. Jag kan ha fel. Jag har inte förstått. Jag behöver tänka lite till. Eller som någon sa: ”Det finns tre typer av människor, de som är bra på matte och de som inte är det.” 

När alla vet allt om kroppsspråk, hur rör vi oss då?

”Armarna i kors, då känner du dig instängd.”
”När du är röd om kinden så är du nervös.”
”När du blundar så är du inte uppmärksam.”

Tänk om jag bara vilar mina armar? 
Tänk om jag sprungit i trappan och fått röda kinder.
Tänk om jag koncentrerar mig för att verkligen lyssna.
Vilken information kommer från utsidan, vilken kommer från insidan och vad är tolkningar av det jag upplever?

När alla lampor är tända, vem ser något då?

När det går inflation i att synas är det inte konstigt att vi blundar och missar det enkla. Helljuset är bra i vissa sammanhang, men när alla kör med det samtidigt skapar det bara blindhet.

Hur ska vi hinna med att fatta kloka beslut när allt bara flyger fortare fram och när allt är viktigt?

Genom att stanna upp och att medvetet välja bort.

Att reflektera över hur vi reflekterar. 
Att samtala om hur vi samtalar.
Hur vi väljer och hur vi väljer bort.
Hur vi tänker och vad vi vill uppmärksamma.
Vilka vi är och vilka vi vill vara.
Vilka är våra syften och var leder de oss.

https://www.motivation.se/innehall/reflektera-mera/

Att skickliggöra varandra


Att vända bort blicken och tyst passera någon i en korridor. Att snegla på mobilen samtidigt som en kollega pratar. Att upprepa det som någon annan precis har sagt, som om det var en egen idé. Att ta ordet mitt i en annans mening och avbryta med ”Ursäkta, jag ska bara…”

Många människor är inte medvetna om hur de påverkar sin omgivning med allt som de gör. Att vi dessutom skickar subtila men ack så kraftfulla signaler med allt som vi inte gör.

Vi är sociala varelser och beroende av samspelet för att överleva. En enskild individ kan ibland störa en hel grupps relation och prestation. Det är många gånger omedvetet och den så kallade ”elefanten i rummet” får fortgå medan vi andra viskar i korridorer om hur den beter sig.

”-Vi har provat allt!” är en av de mest vanliga kommentarerna när frågan kommer på tal. Mitt svar är:  ”-Ni har provat allt som inte fungerar.”

Det krävs några grundläggande ramar runt verksamheten för att kommunikationen ska bli kraftfull och effektiv.

1. Vad är vårt uppdrag?  Varför är vi här? Vilka olika roller har vi för att lyckas med det? Vilka är vi? Vad vill vi? Vad är syftet med det vi ska göra?

2. Att ha ”krismöte innan det är kris”. OM du uppmärksammar något som du tror kommer att påverka vår möjlighet att lyckas med vårt uppdrag, säg till direkt. OM någon säger något till dig, svara -Tack! Den undertext som ligger i detta är att utgå från att alla vill lyckas.

Att ”mitt ego” står ut med att det kommer att bli åsiktsskillnader och att se dessa som olika perspektiv. Att olikheter möjliggör olika vägar för att lösa våra gemensamma uppgifter och syften. Att verkligen på allvar, leta efter den ”goda intentionen” i ditt budskap. Att fler ökar sin förmåga genom att tänka: ”Vad är det som du vill uppnå när du säger som du säger eller gör som du gör?”

3. Att skapa modiga medarbetare. I vilka situationer är du rädd? I vilka situationer tvekar du? Vad känner du då? Vad behöver du då för att lyckas med det du är att satt att göra? Vågar du uttrycka dina behov? Vem tar du kontakt med när du har det jobbigt? ”Att våga benämna det uppenbara”Att skapa en kultur där vi ”vågar” prata om svåra och tunga utmaningar och att bli tagen på allvar. När det gungar under fötterna är omgivningens beteenden mycket viktiga för att få fäste igen.  ”Ibland missar vi att lyckas” Hur bygger vi upp självförtroendet hos varandra?

4. Att vi reflekterar över hur vi reflekterar, samtala om samtalet. Tänker vi på rätt saker? Agerar vi på rätt saker? Lär vi oss av misstag? Hur vidareför vi kunskap så att det kan bli kompetens hos andra? Hur tar jag emot andras kunskap?  ”Tänk om jag kan lära mig något av dig?”

            ”Att bygga på det friska” och uppmuntra det ”goda beteendet”

5. Medvetenhet om maktstrukturer och hierarkier. Alla ska inte tycka om allt. MEN det är viktigt att människor upplever att de blir tagna på allvar, lyssnade på, sedda och bekräftade. En tydlig undertext i alla samtal:  ”Jag accepterar dig för den du är och vad du gör”.  Att vi får en kultur där vi:  ”Lyssnar för att förstå inte för att replikera”

6. Är det lustfyllt att gå till jobbet? Hur kan du och jag bidra till att arbetsplatsen mår bra? Kan vi skratta ihop? Att uppmärksamma varandra och bekräfta varandra när vi agerar ”rätt”. Att en grundtrygghet av tillit styr vår vardag. ”DU ÄR VIKTIG!”

Att skapa en ökad medvetenhet om att: Allt du gör, allt du inte gör spelar roll.

Anders Lundin, Värdegrundsfabriken.